När tre blev två :(

Älskade Ellen har fått vandra över regnbågsbron!!

Ord kan inte beskriva denna hunds betydelse för mig, oss och alla som mött henne men det ord som alltid kommer till mig när det gällde Ellen, det var kärlek.

Hon gav så mycket kärlek, det spelade ingen roll vem hon mötte, så lutade hon sig mot dom och bara gav, spelade ingen roll hur många gånger man puttade bort henne så kom hon bara tillbaka, tog ett litet tag om det hon kom åt, en jackärm, en bit av tröjan…. och så satt hon kvar! För Ellen levde efter det att alla älskar mig, ge dem bara lite tid så fattar de snart älskade Hulda, Gamla Bettan, Ellabella, Tjocka damen ,jag har aldrig haft en hund med så många smeknamn som Ellen.

Hon lämnade ingen människa oberörd. Det finns hav av minnen runt denna hund men den bästa tiden för henne var nog när hon fick bli mamma, som hon älskade sina valpar. Stora kullar fick hon, den första i februari, värsta snöstormen för året, då körde husse till Lars för att vara med och jag gick på jobbet och väntade!

 Så tjock hon var, båda gångerna, jag trodde hon skulle spricka men Ellen var lika nöjd, stönade och stånkade lite men med på allt… Så var hon Ellen, nöjd och glad bara hon fick vara med på allt som hände. Blev hon lämnad hemma så, nej hon surade inte för det kunde hon inte men när man kom hem klargjorde hon tydligt att nu, nu var det hennes tur att göra något. I sina unga dar hade hon protesterat genom att tugga i sig något, typ en digitalkamera eller en dörrkarm, eller, tja listan kan göras lång på saker hon åt…. men den dagen hon fyllde tre år förvandlades hon till en trevlig dam

 

Det finns ingen människa i världen som Ellen älskade högre än sin Lars. Hon var 16 månader när vi tog över henne från Lars men varje gång de träffades, då lutade sig Ellen sakta mot honom, la sin nos mot hans öra och berättade om allt som hänt sedan sist. Hon var så nöjd och belåten när hon fick vara där med sina valpar, lika nöjd som hon var när hon kom hem igen och återtog sin plats i soffan. Det var så hon fungerade Ellen, lika nöjd var hon än var, lugn och trygg i sin vetskap om att, alla älskar Ellen, vilket se de vet det eller ej

Liv och rörelse de njöt hon. Utställningar var en av hennes favoriter, då när hon kom in i ringen, fällde ut sina “vingmutteröron” och frustade som ett lokomotiv. Hon bara älskade det! Sista gången hon ställdes som veteran, sa domaren till husse att “du får tala om för henne hur gammal hon är”nej inte Ellen hon gav allt, frustande glad!

Jaktprov var enligt damen en ganska onödig historia eller inte själva grejen att vara ute i skogen och jobba men provformen, där hon var tvungen att gå bredvid och vänta på sin tur och så. Hon gick helst längst fram med skytten man ser bättre där sa hon, enligt henne kunde matte/husse stanna i bilen så störde de inte så mycket..att lyssna på signaler och ta tecken var också helt onödigt för jag vet sa, Ellen, jag vet var de är ska bara kolla lite här först… Jobba det älskade hon och det var också det sista hon gjorde igår. Jag la ett stort fält med bara fågel och hon fick springa så som bara hon kunde, jobba jobba utan begränsning och hon bara njöt! (Att hon sedan plockade en and ur boden och åt upp halva, det är nu förlåtet )

 

Hon fick sin 1a i nkl efter ett par starter, även pris i ökl med husse på senare år. Hon var med på allt med samma glädje men den där kursen i tävlinglydnad den var bortkastad moment som innebar “stanna kvar” de var helt onödiga enligt damen, för inte kan du väl mena att jag ska sitta, ligga eller stå här helt ensam när du går iväg och platsliggning, ja det var en historia det. Ellen låg en liten stund, sedan började hon försiktigt kommunicera med hundarna bredvid, när de sen inte svarade eller … ja de låg ju fint som de skulle göra… men guuuu så tråkigt sa damen och rullade runt på rygg och visade magen…. det var Ellen det! Nej någon lydnadshund det var hon inte.

Ellen var livsglädje, hon var kärlek!!

Hon fattas oss nu när hon inte är här längre, visst lever hon i våra hjärtan och alla härliga minnen men hon fattas oss!

 

Det senaste året har hon blivit tröttare, allvarligt sjuk två gånger och hon orkade inte riktigt vara med så som hon ville. Att bli lämnad hemma när vi tränade, bara få gå på en apport och sedan sitta med koppel nej det var inget kul. Hennes bakben blev vingligare och hon hade svårt med balansen, ville inte riktigt hoppa in i bilen, orkade inte hänga med på promenaderna fast hon så gärna ville….Vi kollade av henne i början på sommaren hos vår veterinär som konstaterade nervbortfall i bak benen vilket gjorde henne vinglig och dessutom gjorde att hon la mycket tyngs på frambenen som var inflammerade, hon fick smärtstillande och inflammationshämmande, dessutom var spottkörtlarna påverkade igen och vi sa att så länge hon har hyfsad livskvalitet så får hon vara med….

När vi i måndags tränade vatten apportering och hon glatt rusade ut på den första men sedan på tillbaka vägen hade otroligt svårt att röra sig då bestämde vi att nu får det vara nog, hon hade under sommaren blivit sämre, blicken var inte den gamla vanliga lugna…

Så går eftermiddag så fick hon somna in i lugn och ro hos vår veterinär!

Älskade Ellen, du fattas oss, det är ett tomrum i soffan och ett tomrum i våra hjärtan!