Det var bättre förr... eller?

Det var länge sedan jag hade valp och med detta kommer tankarna på hur jag ska träna. Under de många år som jag sysslat med denna hobby så har de olika metoderna utvecklats. Många nya ord och begrepp har tillkommit, nya hjälpmedel har utvecklats och de olika "skolorna" är många. 

I helgen hade vi kennelträff och Jessika Hede´n från Byrackabyrån, var vår instruktör. En super duktig tjej som också har Villes syster Vinna. Men oj alla dessa nya ord och begrepp, jag blev helt yr ;) spännande och intressant men är jag för gammal för att lära nytt? Det var en otroligt intressant och inspirerande helg. 

Nu när jag suttit och gått igenom gamla bilder, har jag kommit att fundera. 

Min första flatt Hobbe var två år när vi tävlade på tjänstehunds SM, vi kom på 2a plats och jag var omtumlad kan man väl säga. Hobbe var då 2,5 år! 2,5 år och vi var på SM? Vad har hänt? Hur kunde vi, för jag var inte ensam om att tävla och träna, få så bra resultat, vad hade vi för metoder då? Ja vi som var unga då, införde typ tennisboll som belöning. Fjanterier sa de gamla rävarna på Brukshund klubben... Belöning, vad är det för tjafs, en dunk i sidan när det är rätt räcker väl ;)

Jaktträningen lärde jag mig genom en bok "Retriver training the modern way" och en sunkig duva jag fått av brorsan, vi kom till start och gick senare till ett 1a pris, det funkade bra det med.

Nej vi hade inte mängder av olika leksaker eller andra belöningsmetoder, varken externa eller andra, vi kedjade inte moment eller hade fokuspunkter. Våra hundar låg inte platt med huvudet på tassarna på platsen men de låg, det var sällsynt med hundar som reste sig på platsen, visst hände det men.... Vi åkte inte på dyra internat eller tränade för privata tränare. Vi gick kurs på klubben, nybörjar och fortsättning... Vi tränade på kvällarna i skenet av gatlyktorna, vi hjälpte varandra och ibland fick vi hjälp av de "gamla rävarna".

Vad jag upplever nu är att det var enklare förr, inte så mycket tjafs, inte så mycket konstigheter. Var våra hundar kuvade och olyckliga för att vi sa ifrån när det blev fel? Att vi korrigerade med lite tuffare metoder? Ja visst många gånger var det så, många var tuffa och hårda med sina hundar, många hundar gick mekaniskt med hängande svansar för att alla inte klarade av att balansera metoderna som lärdes ut, många instruktörer hade inte förmågan att lära ut trevliga sätt att träna på. 

Jag har alltid tränat med glädje, med förtroende, med liv och lust, för det ska vara kul att träna hund. Och jag kommer att träna Milla så, med glädje och kärlek men också med krav. Men med en blandning av de gamla metoder som jag är bekväm med och nya belöningssätt kanske ;) Fast tennis bollen kommer alltid att finnas med...

Skillnaden, den stora skillnaden är nog att förr var jag mer orädd, tänkte inte så mycket utan körde på, går det så går det, annars får jag väl tänka om ; ) och det vill jag hitta tillbaka till.

Så var då den dagen kommen...

Älskade knaskillen min.

När jag startade den här bloggen så var de tre. Ellen lämnade oss först, det var tre år sedan nu, sen Noël, för två år sedan och nu igår så fick Prinsen Tish ,somna in, 10 år och 6 månader gammal.

Prinsen, Toker, Torsten Nilsson, mattes älskling och allra bästa kompisen. Han var frisk in i det sista, lite stel i benen men inget allvarligt, men så, de senaste veckorna har han varit vinglig i bakstället, inte alltid men ibland, lite tröttare, ville inte gå de långa promenaderna, flåsade efter lätt ansträngning men kom dummisarna fram så var han med, kastades bollen så sprang han, kom där ett rådjur eller doften av ett så sprang han, åkte vi till sjön så var han sist upp... Han var med på kennelträffen i helgen, lite tröttare kanske men apporterade gjorde han med liv och lust. Åt lite sämre än vanligt och var trött.  Men sen slutade han äta, ratade till och med rökt skinka, knaprade lite levergodisar men... han kräktes och var ännu tröttare, benen vinglade och igår em på promenaden signalerade han att nu räcker det. Han lunkade sist i kopplet, suckade och ... Ja då bestämde jag mig, ringde veterinären när vi kom in och hon tog emot oss direkt. Sonen hann hem från jobbet för en sista gos stund sen åkte vi. 

Det är tufft att vara hundägare i dessa situationer. Min bästa vän, han som tålmodigt funnits vid min sida genom sjukdomar och elände, han som alltid ställt upp på allt, tröstat mig vid sorger piggat upp mig och ja han var mitt allt. Då finns bara en sak att göra, han fanns för mig, då finns jag för honom när livet tar slut.

Så tack för allt min älskade vän, spring fri och pigg på de ständigt gröna ängarna med alla dina vänner. 

Jag klarar mig bra, har ju Ville och Krokodillan. 

Vi möts en dag tillsammans med alla de andra!

Lite av varje...

Det blir inte så mycket skrivet här nu är matten bara jobbar och jobbar. Hon som skulle vara ledig massor och bara jobba halvtid nu när Milla flyttat in, ho har då jobbat hela sommaren och nu heltid... Jaja men tränar gör vi. Och springer på åkern och i skogen, hon är lite mer som hon säger.. strukturerad nu när hon jobbar så mycket ;)

Milla har fått starta upp sin spårträning, det var nog tänkt att husse skulle göra det men matten blev så sugen att hon tog över. kan också bero på att Milla inte är någon apportör att tala om.. Visst bär hon och så men hon har inte samma sug och arbetslust som te x Tishen har och hade som valp. Men det kanske är bra säger matten, för då får hon tänka och planera lite mer i sin träning. Så just nu ligger träningen med vikt på lydnad och olika klicker övningar. Och så spåret förstås.

Och å badar vi förstås nu när det fortfarande är varmt i vattnet....