Så var då den dagen kommen...

Älskade knaskillen min.

När jag startade den här bloggen så var de tre. Ellen lämnade oss först, det var tre år sedan nu, sen Noël, för två år sedan och nu igår så fick Prinsen Tish ,somna in, 10 år och 6 månader gammal.

Prinsen, Toker, Torsten Nilsson, mattes älskling och allra bästa kompisen. Han var frisk in i det sista, lite stel i benen men inget allvarligt, men så, de senaste veckorna har han varit vinglig i bakstället, inte alltid men ibland, lite tröttare, ville inte gå de långa promenaderna, flåsade efter lätt ansträngning men kom dummisarna fram så var han med, kastades bollen så sprang han, kom där ett rådjur eller doften av ett så sprang han, åkte vi till sjön så var han sist upp... Han var med på kennelträffen i helgen, lite tröttare kanske men apporterade gjorde han med liv och lust. Åt lite sämre än vanligt och var trött.  Men sen slutade han äta, ratade till och med rökt skinka, knaprade lite levergodisar men... han kräktes och var ännu tröttare, benen vinglade och igår em på promenaden signalerade han att nu räcker det. Han lunkade sist i kopplet, suckade och ... Ja då bestämde jag mig, ringde veterinären när vi kom in och hon tog emot oss direkt. Sonen hann hem från jobbet för en sista gos stund sen åkte vi. 

Det är tufft att vara hundägare i dessa situationer. Min bästa vän, han som tålmodigt funnits vid min sida genom sjukdomar och elände, han som alltid ställt upp på allt, tröstat mig vid sorger piggat upp mig och ja han var mitt allt. Då finns bara en sak att göra, han fanns för mig, då finns jag för honom när livet tar slut.

Så tack för allt min älskade vän, spring fri och pigg på de ständigt gröna ängarna med alla dina vänner. 

Jag klarar mig bra, har ju Ville och Krokodillan. 

Vi möts en dag tillsammans med alla de andra!