.jpg)
Det startade tidigt med hundar som min far kom hem med då och då, en blandras schäfer/doberman som vi var ute och gick med alla vi barn på gatan, då var jag 6 år, vart den sen tog vägen har jag ingen aning om.
Sen kom han hem med en afghan för de hade mamma sagt att hon tyckte var fina. Den var tovig och nog inte så väl behandlad var han hittat den har jag ingen aning om, mamma var inte glad, tre barn och en hund som sprang som vinden så fort den kom ut och den tog sig ut, den sprang och jag sprang efter, vart den sen tog vägen, tja det vet jag inte.
Med den ljusa schäfern Sandra som han köpte på annons kom Brukshundklubben in i familjens liv. Sandra ja som jag älskade den hunden, tyvärr avlivades hon då hon bet en granne, en som jag tyckte var elak ( Inte därför hon bet) men jag tyckte det var orättvist, varför avliva hunden när det var grannen som var dum..
Jag passade grannars hundar, tränade andras hundar, tävlade lydnad med lånad hund när jag var 12.
Gick inte riktigt i skolan som jag borde enligt andra så jag fick jobba på kennel istället.. lyckan var gjord och Bat på Puhs kennel lärde mig veta hut och jobba hårt. Efter den tiden var jag trött på hundar, hon ville ge en valp som betalning för sommarens jobb men nej tack så jag fick 350 kr istället och köpte mig en tuff skinnjacka.
På den tiden hade vi Tervuren och en valp blev osåld och på något sätt min. Dojjan min Dojjan blev lydnadschampion och utställnings champion och så mycket kul vi hade. Jobbade, hade en risig bil, betalade hyran, hundmat, tävligsavgifter och tankade bilen, inte konstigt jag var smal på den tiden för mat till mig var inte prioriterat.
Köpte min första flatt Snobbarnas Pluto, Hobbe, började studera, åkte till England för praktik, skrev ett brev till engelska flatt klubben och blev hej hopp inbjuden till en uppfödare att komma och hälsa på, tog bussen från Oxford till Cambridge där Shirley Kennel Downstrem hämtade upp mig, stannade två veckor och hoppsan hade hon hjälpt mig köpa en brun flatt. Tog ett tåg från Oxford minns inte vart för att se på mamman och träffa uppfödaren, Kennel Roseberrie..
Åkte hem till Sverige, startade efter en månad tjänstehunds SM räddning på Gotland, dit flög vi Herkulesplan med hundarna i burar mitt i planet. Helt galet men på något sätt kom vi på 2a plats, jag i slitna jeans med en hund (Hobbe) som var 2,5 år som var så trött att han ramlade av prispallen.., flög hem i samma plan och ja det var en galen resa, alla mina resor då var galna och oordnade men allt gick bra, var kul, spännande och ....
Vi tog bilen , ett tvåmanstält och for till England och hämtade Frida. Kom hem med en valp som gränsveterinären upptäckte var full i löss men det gick bra allt gick bra då.
27 år gammal , färdig med utbildning, nyseparerad så fick jag jobb i Lysekil. Hej hopp in med Hobbe i bilen, Frida stannade hos min förra kille som tröst, jag fick senare tillbaka henne då han tragiskt gick bort men det är en annan historia. Ja vi for till Lysekil där jag hämtade nyckeln till en lägenhet jag inte visste var den fanns, aldrig sett men det gick bra. Började jobba, träffade maken, sen kom barnen och hundlivet sattes på paus ett tag, barnen i första hand alltid.
När de sen blev större kom Tasha in i mitt liv. Inspirations America min hjärtas hund. Även där var det en slump då uppfödaren hade lång kö och ingen valp till mig nej absolut inte så vi sa ok, tack och hej. Döm om min förvåning då han ringde igen när vi var med ungarna i Danmark, ja då hade mobiltelefoner uppfunnits ;) och sa att han fått ett återbud på en tik valp och ville jag ha den?
Där och då kom apporterings träningen in, eller jo jag hade startat Hobbe på jaktprov, tränat utifrån en gammal engelsk bok jag fått av Bat och en duva brorsan skjutit, den resan var kul och hur det gick så fick vi efter några starter en 1a i nkl.
Men med Tasha gjorde jag det ordentligt, vi kom till en 1a i ökl men sen fick hon tumörer och 1 månad efter den 1an var hon borta 3,5 år gammal. Som jag grät och sörjde, aldrig mer en flatt sa jag men sen kom prinsen min toker, Inspirations son of a carpenter Tish.
Även han en hoppsan hund, en som kom tillbaka till uppfödaren, en som var 6 månader och jag som inte skulle ha någon ny.. Vi hade kul, han var en hane av den mindre modellen men vi kämpade med utställningarna åkte runt och plötsligt händer det, när han var veteran blev han både norsk och svensk utställnings champion. Vi kämpade med jaktproven också men han var en lite feg hund som inte gillade att simma på djupt vatten så han sprang hellre tillbaka på vatten dirigeringen, långa rundor runt sjön lycklig då han fann mig, lämnade fågeln och var nöjd. Vi fick ett 3e pris i ökl men så kul vi hade. Startade på det första officiella WT i norge och upptäckte vid prisutdelningen att det var ett mästerskap, så vi blev veteranmästare det året hipp hopp som med det mesta.Han blev 10 år och sorgen var stor den dagen vi sa farväl.
Då hade jag Milla också, Milla som var och är den enda planerade valp jag köpt planerad och efterlängtad som jag väntat på. Hon som skulle ta över som min jaktprovshund som jag hade stora planer för men som kom med sin egen agenda som inte alls stämde med min. Hon som skulle varit en han, hon som jag blev övertalad att ta men som från första början blev helt fel. Vi hade mycket kul men hon var aldrig riktigt min, hon var sin egen. Kanske var hon menad för någon annan... det får vi aldrig vet.
Men nu har jag en ny prins en som valde mig vid 3v ålder, en av tre pojkar som när jag tog upp dom i famnen en och en var den som borrade in huvudet vid min hals knorrade lite och somnade. Min Tick ,min pandemivalp, han som är snygg men inte utställd, han som är en bra apportör men aldrig startad.. Han är en excellent spårhund och viltspårs champion, en stabil eftersökshund som finner skadat vilt. Resten kommer, jag har inte bråttom.
Många planerar, lägger upp scheman för träning, är strukturerade och tja ordningsamma i sin hundträning. Sån är inte jag, det blir som det blir och hoppsan går det bra. Det är alltid lusten som styr eller oftast i alla fall. Jag har sällan mål med det jag gör, jag har kul och blir det bra så är det bonus. Relationen mellan mig och min hund är viktigast, vi ska ha kul både hunden och jag, ett ömsesidigt förtroende kan man säga, mår inte hunden bra och gillar det vi gör så lägger jag ner och gör något annat. För mig är vägen mot målet viktigast, når vi fram är det bonus men ändras vägen under resan så är det helt ok. Jag lyssnar på andra, väljer det jag gillar och gör det på mitt sätt. Och hipp hopp så hamnar vi någonstans..
Ja detta hundliv som fört mig hit och dit, sällan planerat, oftast kul, många upplevelser, vänner, skratt, fika, ja vem vore jag utan allt detta jag upplevt i mitt liv. Tänk om jag slutat med hunderiet efter den sommaren på Puhs kennel?
