Sorgen är över och saknaden har tagit vid.

Ja jag saknar honom så otroligt mycket ibland. Bästa kompisen, vi som var ett team, han som visste vad jag ville innan jag sagt det. Som följde mig, som låg bredvid mig och bara var, jag saknar honom så.

Inte den gamla hunden, den trötta, där blicken var grumlig och rörelserna stötiga och vingliga, där jag kände ryggkotorna genom pälsen när jag smekte honom över kroppen. Nej den killen han vilar tryggt och lugnt på de gröna ängarna. 

Jag saknar den unga hunden, den medelålders killen, med fart i kroppen och lysande blick, den som sprang som vinden, den killen saknar jag så det gör ont i bröstet!

Avkoppling.

Det bästa som finns efter en lite påfrestande dag på jobbet är en runda i skogen. En runda med en hund och en kamera. Det är inte avkopplande med fler hundar en en, tycker jag i alla fall. Antagligen eftersom mina hundar röjjer runt och gärna försvinner när de är fler.

Så Milla fick följa med på sin första runda som ensam hund igår. Hon har varit i skogen utan de andra förut men aldrig på en avkopplingstur, då har det varit kortare svängar där vi tränat olika saker men nu vara det bara strosa runt. 

Lite läskigt var det tyckte hon, höll sig nära mig hela tiden med några kortare avstickare på egen hand. Raggen rest när dofterna blev läskiga, kanske älgen som gått där.... Träning blev det, "sittstannakvar" så matte kan få en bra bild ;)

Vi tar det lite lugnt ett tag...

Han fattas oss, den gamle, han som hade ordning på allt och var tryggheten. Han fattas när matten åker till jobbet och vi ska vara själva hemma. Vem ska vi nu rulla ihop oss mot och sova?

Ja det är lite tomt här hemma och de andra två är lite vilsna, inget som märks så tydligt men det finns där. Så nu tar vi det lugnt, tränar minimalt, lufsar i skogen och bara är. De behöver smälta detta och få till en ny egen liten flock!