Mini människa..

 

Förra veckan hände något spännande annorlunda här. 

Hussematte for iväg utan oss och kom hem med en minimänniska. 

Ja vi har träffat den förut, den var här förra julen men då var den väldigt mini så vi fick bara titta på den, Tick träffade den i somras också men då var de i ett annat land. Tick har varit i Frankrike två gånger detta år men inte Ville, han gillar inte att åka bil så han får vara hemma, det är långt att åka bil till Frankrike. Men nu kom de med flygplan ja minimänniskans mamma vår "storasyster" var också med. 

Nu var hon lite större och oj så kul sa Tick, mest i vägen och konstig sa Ville som surade för de tog hans plats i soffan. 

Den pussar mig på nosen och säger hej varje morgon sa Tick, sen lekte vi med alla hennes saker och hon lät jätte högt när jag tog hennes mjuka saker sa Tick.. 

Vi är inte så vana vid så små människor, barn kallas de säger matte men jag gillar henne sa Tick hon hade mjuka händer och jag fick många pussar sen tappade hon mat på golvet och jo det var ju ok sa Ville men hon gör ljud och tar plats och ändrar i rutinerna sa Ville, sur gubbe sa Tick.. 

Nu har hon åkt hem och jag saknar henne, det luktar fortfarande lite mysigt i sakerna men det är inte lika roligt att hämta dom när ingen tjoar sa Tick, skönt sa Ville och tar sin plats i soffan igen... 

Jag gillar minimänniskor sa Tick, inte jag sa Ville.. suck..sa Tick..

Det går vidare..

 Ja allt går vidare även fast Milla fattas oss. 

Killarna är ganska som vanligt, lite lugnare kanske. 

Tick är inte så på tå längre, skäller inte för minsta ljud, promenaderna är mer avslappnade.

 Att leva med en som Milla var högkänslig hund skapar vaksamhet hos resten av flocken, hon varnade för faror som oftast inte fanns och killarna reagerade. Nu behöver de själva ha koll och börjar så sakta inse att vi har inte så många faror här och hussematten har koll. 

Igår var vi på frk/västras adventsutställning, tänkte först inte åka då vi var lite låga efter allt med Milla men så vet jag att det bästa är att ta sig "upp i sadeln" igen. Möta vänner där man får omtanke, göra vanliga saker, för livet går vidare en dag i taget. Vi har alla varit med om att ta avsked av en hund, det är baksidan med det liv vi lever, så att mötas av en kram, ett hur är det men inte behöva prata om det eller om man vill prata av sig, det är det bästa. 

Ticken var anmäld så vi åkte, hade dock inte riktigt ork att fixa till honom ordentligt, skavde av det värsta med saxen bara.. Det gick helt ok placerad som 2a av 8 i ökk med hp och sen oplacerad i bästa hane. Vi blev utplockade till "specialpris" det var flera olika, typ bästa huvud, charmigaste hunden osv men vi var med i "bästa presentation" där det alltså var jag som handler som bedömdes, kul men vi vann inte ;)  

Ville var med och minglade det han gillar bäst. Det var en trevlig men hemskt kall dag, ridhus med alla portar öppnad skyddar bara mot väder och vind, inte kyla... men jag tar hellre det än förra årets trånga inomhus hall där luften  tog slut och hundarna blev trampade på.. 

Ja en fin dag blev det och som sagt, det går vidare, en som fattas i gänget men så är det...