Jag startade som ung tonåring med att träna och ibland tävla andras hundar då jag ingen egen hade. Jag var 18 när jag fick min första egna hund. Träning och tävlande startade och vi hade kul.
Ingen vinning för någon, ingen tanke på att jag meriterade min hund inför avel eller för att visa någon hur bra jag var på det här att träna hund. Nej det var bara på kul. Vi var ett helt gäng som tränade och tävlade bara för att det var kul, ingen koll på vilken domare det var eller vilka chanser man hade att vinna eller så, nej det var bara kul. Man ställde upp som funktionär eller hjälpinstruktör på kurser, hjälpte varandra på träning, de äldre mer erfarna tränade oss yngre utan ersättning man fick en fika kanske.
Man hade förtroende uppdrag i klubben för så gjorde man, man hjälpte till och ställde upp och ingen skrev skit på socialamedier om vad man gjorde för fel eller för lite av eller något alls...
Vilken skillnad det är numera!
Nu är det talanggrupper och privata tränare som har svindyra kurser, det är stenkoll av domare, perfekta moment, man ska ha rätt inlärningsmetoder och vilka det är varierar mellan vem man pratar med, man ska synas med bra resultat och fina avkommor som helst ska göra resultat innan de är året.. Ja listan kan göras lång.
Är detta en hobby numera, en där man träffas, fikar, skrattar, hjälper varandra och glädjs med kamraternas resultat?
Kanske är jag negativ just nu men för mig känns det inte så.
Så nu är det dags att ta en funderare över hur jag vill att min hobby ska vara för mig.
Pandemi med tävlingsuppehåll ger tid för eftertanke!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar