Att träna hund är en konst.. eller?

 En gammal bild från ett prov jag startade på någonstans med min gamle Tish. Ja då för längre sedan var jag aktiv med att träna och starta på prov men det känns som en evighet sedan och det är det faktiskt. Har inte startat på något sedan pandemin och det är fem år sedan nu. Jo jag startade viltspår i somras det gjorde jag och Tick blev champion snabbt, han är en absolut underbar spårhund. Men seriös hundträning med inriktning mot prov det var länge sedan. 

Gnistan försvann lite när jag miste min Tish. 

Sedan Milla som inte fungerade alls, först vägrade apportera något alls och sedan blev så kraftigt skott berörd att prov inte fanns på kartan. Nej då tappade jag allt sug, visst jag hade kunnat placera om henne och köpt mig en ny hund och så här i efterhand hade det nog varit det bästa för både Milla och mig men nu blev det inte så. 

Är då hundträning en konst? Nej det är hårt arbete. Att vara strikt, konsekvent, ta sig ordentligt med tid, lägga planering osv. Hundträning är hårt arbete men också himla kul. 

Med Tick blev allt "lite så där", pandemi, inga prov, inget riktigt att sikta mot så det blev slarvigt, han är så söt, en riktig lillebror som inte ställts några större krav på. Och ja resultatet är en hund som gör som han vill, där inget är befäst osv. Det finns många förklaringar till varför han inte är strukturerat tränad och en är att livet kom mellan, att orka vardagen med en nära familjemedlems sjukdom te x.. Båda hundarna aktiveras och mår bra i sitt liv men den struktur i träning som krävs för fina resultat på prov finns inte där. Är det för sent nu när han är 4 år? Nej men det tar tid och vi ska på wt i helgen .. inofficiellt men ändå... Suck!!