Följ drömmen och gå på känslan...

 

Hundliv-hundsport... 

Jag har levt i stort sätt hela mitt liv med hundar, hundsport har varit min hobby det jag gjort och levt när inte vanliga saker som jobb och annat tagit tid.

 När barnen kom sattes det på paus under några år då tiden inte räckte till och familjen prioriterades. Men så fort det gick startade jag upp igen och resor och annat planerades utifrån prov, tävlingar eller utställningar. 

Jaktprov i Örebro japp då kunde vi passa på att umgås med släkten och barnen var hos mormor, utställningar i närheten av utflyktsmål som var familjevänliga osv..Vi levde ett hundliv inget fel i det vi gjorde annat också där hundarna inte var med, badhotell i Danmark, Mumindalen i Finland, ja vi kombinerade familj med hundliv och det har varit kul men vad drev mig i hundsporten? 

Vilka drömmar hade jag? 

Ja egentligen inga alls mer än att lyckas, lyckas få den där 1an på jaktprovet, utställnings champion osv.. men för vem? Ja för min egen del spelar det numera ingen större roll vilka segrar jag tar men då drevs jag av en längtan efter att få beröm, få lyckas för att uppfödaren skulle se hur bra jag förde fram den hund de fött upp... För att andra skulle se hur bra jag kunde träna och lyckas med olika hundar men annars gjorde jag det inte för min egen skull, sorgligt men sant. Och hur jag än lyckades så var det ingen uppfödare som brydde sig.. 

Jag vet att jag kan och är bra på det jag gör, har en fin relation med mina hundar och väljer nu efter känslan vad jag vill göra, vad andra ser och tycker har ingen större betydelse. 

Jag har aldrig drömt om att vinna flattmästerskapet, aldrig drömt om att ställa på Crufts eller ens besöka Crufts så inget av detta är något jag siktat på eller kommer göra. 

Jag drömmer om att ha en hund i balans som fungerar fint i min vardag, som går med på jakterna lugnt och fint, gör det jobb han ska, söker och finner skadade djur ...osv, visst vill jag ha ett eller flera cert på utställning men är glad för ck och placering då min hund är välbyggd och mycket fin men det är inte viktigast. 

Det viktigaste är min känsla med hunden, vår relation i allt vi gör. Jag kämpar och petar inte för en dröm nej jag tränar och bygger för att få en fin känsla. En dröm är väl dock att någon uppfödare ska vilja använda Tick så vi får en avkomma att jobba vidare med och då behöver jag ut och få resultat för i hundvärlden finns man inte om man inte visar resultat och då på socialamedier, för ingen minns 2a bh eller ser det fina eftersök vi gjort, ingen ser signalsäkerhet i samspel med andra hundar eller hans vänliga sätt i vardagen. 

Det sägs att avelsbasen på flatt är snäv att det börjar bli för få hanar att använda men det tror jag är fel för ute i landet finns mängder av bra hanar som inte visas upp utan arbetar i det tysta, hanar som är rastypiskt byggda, sunda och friska, mentalt bra men vars ägare inte bryr sig om prov och utställningar och då finns de inte enligt många. Är detta ett försvar för att jag inte tävlar längre, tja kanske men också en påminnelse  om att man finns även utanför socialamedier man finns för sin egen skull och för sin relation med sin hund.

Lätta eller svåra beslut...

 Du tycker tennis verkar kul, du köper utrustning, tar kanske lektioner men det går inget bra, kanske fel på racket, kanske du köper ett annat men det blir inte bra.

 Du tycker hundsport är kul, gillar utställningar, köper en valp men den håller inte måttet. Kanske är bettet fel, kanske är det ingen stjärna du fått, vad gör du då? 

Att köpa en valp är ingen garanti för att du får det du önskar, du letar innan , kollar stamtavlor, föräldradjur, syskon, pratar med kunniga människor men inga garantier finns egentligen. Den lilla söta valpen kan bli vad som helst. 

Hur flexibel är du? 

Alla möjligheter finns i den lilla kroppen det är upp till dig att förvalta det om inte... 

Du vill ställa ut men en testikel kommer inte ner, vad gör du då? 

Du vill starta på jaktprov men hunden ljudar eller är totalt ointresserad, vad gör du? 

Du vill ha en snabb alert agility hund men hunden är en lugn och trivsam soffliggare, vad gör du? 

Ja där kommer besluten in.

 Gäller det typ tennis så är valet ganska lätt, sälj utrustningen och gör något annat. Men gäller detta hundsport har du en levande tillitsfull varelse i din ägo. En varelse som är totalt ovetande om dina planer, den bara gör så gott den kan men förstår inte din frustration. 

Ja vad gör man? 

Vissa tar enkelt beslutet att sälja hunden vidare eller som det heter "placerar om den" kalla det vad du vill men hunden flyttas till någon annan. Och visst är du tillräckligt inriktad mot något så är det nog bra för alla men för mig fungerar det inte så. 

Du kanske får en champion i någon gren eller flera men hur många valpar har du ratat innan detta för att de inte håller måttet?  

Jag tänker om och testar nytt, kanske ska jag träna något annat och varför är utställning så himla viktigt, det finns massor av annat man kan göra med sin kompis. För mig är inte hunden ett verktyg eller en utrustning för att jag ska kunna genomföra något, för mig är hunden en kompis, en livslång kompis. Championat är kul ,ett resultat av hårt inriktat arbete, en belöning för det jag lagt min tid, ekonomi och energi på. Men egentligen är det ingenting mer än en rosett och några bokstäver framför namnet, ja å så en massa grattis på sociala medier så jag för stunden känner mig bekräftad. 

 Så här tänker jag och det känns bra för mig. Jag har aldrig sålt vidare eller placerat om en hund, jag har istället lagt ner en massa jobb på att stötta, utveckla och samla kunskap för att komma dit jag vill, ibland går det, ibland inte men jag lär mig massor under tiden.

Jag var i funderingen när det gällde Milla, tänkte att hon kanske skulle må bättre hos någon annan, någon som inte for runt på så mycket, någon som bodde i ingenstans där det var tyst och lugnt men hur många sådana hem finns... 

Jag dömer ingen, alla gör så som är bäst för just dom. 

Flattmästerskapet..

 Flattmästerskapet denna happening som funnits i så många år och som jag faktiskt bara startat på 1 gång och då med makens hund Ville. Det var det året vi här i västra anordnade kanske 2016 varmt var det i alla fall, den där väldigt varma sommaren då allt torkade bort tja spelar väl ingen roll vilket år det var men jag har alltså aldrig brytt mig speciellt mycket i detta mästerskap trots att jag haft och jobbat med flatt i nu 35 år. 

Varför kan man undra och ja egentligen vet jag inte riktigt varför, ja menar "alla" åker ju dit men nu är jag inte som alla och har aldrig varit som alla utan mer gått min egen väg och testat grejor som kommit upp och verkat kul. 

Men aldrig mästerskapet. 

Vi har varit iväg 3 gånger efter den starten med Ville och maken har startat. 2a gången var kul, mycket gemenskap, bodde på camping vid tävlingsområdet, gemensam träning innan, vänner runt om osv.. himla kul men sen året efter i och för sig under pandemin med restriktioner, blev lite avslaget. Sen ställde jobbet till det några år med ingen ledighet då så vi var hemma men nu i år kan vi åka och planen var att starta Tick.

Men så började jag/vi fundera och diskutera, är det egentligen så himla kul, är det värt den kostnad som blir och vi kom fram till att, nej så kul är det inte. Jo men det är alltid kul att starta hund men till den kostnad som blir med resa, anmälning, boende osv så är det inte värt det, vi kan göra  så mycket annat som ger så mycket mer så vi bestämde att hoppa över det i år. 

Bara för att en grej var kul en gång eller två så behöver man inte göra det bara för att.. Samma med Pingst i Norge, 3 dagars arrangemang med utställning och wt. 1a gången var super kul, bra väder, härlig gemenskap, Tish blev veteranmästare. 2a året skitväder, kallt och regn, inte lika mysigt, 3e året... nej inte lika kul och så dyrt så det var inte värt hela årets semesterkassa för en resa.... 

Hundsport har blivit så stora kostnader så vi behöver välja och välja bort, det som en gång var kul men sen tappar det väljs bort, jag kan träffa vänner och ha gemenskap på annat sätt. Så i år blir inget flattmästerskap för oss,inte i Sverige, kanske drar vi över till Norge i september och startar på deras mästerskap...

Start på WT och hur det gick.

 

Inga bilder från helgen så det blir en gammal måste verkligen få ordning på att överföra bilder.. 

Jo men vi kom till start på wt efter en period av intensiv träning. Pirr i magen när jag hämtade nummerlappen. En sakta promenad  upp till rúta 1 där jag var ca 30 min innan allt startade så jag satte mig i skogen lutad mot ett träd och andades allt kändes helt ok. Tick var lugn och nyfiken stog och bara tog in allt. 

Start och det börjar smälla, fortfarande lugn hund som intresserat studerar vad som händer.  Min tur och vi går in i rutan, hej på domaren och koppel av, fotgående fram till start, fotgående i skog med störning behöver vi träna på.. En markering går och Tick är helt lugn vid sidan, går på mitt kommando men sen blir det jobbigt i skogen finns folk, en kastare som står nära dummyn en skytt som står i linje och Tick blir osäker, inte van vid folk i skogen, får han ta dummyn eller.., ringar runt och tar sedan efter en stund dummy men vågar inte springa mellan så tar en stor lov runt, kommer glad och lämnar i hand. 

Detta upprepas på de kommande stationerna, han är fast i skott och kast men osäker ute vid dummyn. Efter två stationer inser jag att detta blir tokigt så ska jag bryta?

 Eller ska jag träna? 

Jag går över till att träna, hjälper och stöttar vid varje apport så de kommer in men får absolut inga poäng eller ja vi fick 4p på 1a stationen men en väldigt bra träning. 

Vad lärde jag mig om min hund? 

Jo vi behöver ut och träna i grupp, träna med kastare i skogen, grejor som ryggsäckar skyttar, störningar. Vid sista stationen som var vatten var både jag och hund så trötta så vi tappade det totalt, fotgåendet var en katastrof, han knallade totalt och jag bara lät det hända, skrattade klappade om min hund och gick glad därifrån.

 Total flopp eller.. 

Nej jag var nöjd med mig själv och nöjd med min hund. Allt vi tränat fungerade fint, vi jobbade som ett team, att starta var kul det satt i ryggmärgen, jag tog rätt beslut och min hund hade på slutet kul. Det gav mersmak, kanske inte wt just nu men att starta på prov var kul att jobba tillsammans. Han gjorde sitt bästa i en situation som som han tyckte var obehaglig. 

Dagen efter var det utställning och där slog han till med att bli 2a bästa hane... Nu startar träningen mot att starta på B-prov till hösten.

Att träna hund är en konst.. eller?

 En gammal bild från ett prov jag startade på någonstans med min gamle Tish. Ja då för längre sedan var jag aktiv med att träna och starta på prov men det känns som en evighet sedan och det är det faktiskt. Har inte startat på något sedan pandemin och det är fem år sedan nu. Jo jag startade viltspår i somras det gjorde jag och Tick blev champion snabbt, han är en absolut underbar spårhund. Men seriös hundträning med inriktning mot prov det var länge sedan. 

Gnistan försvann lite när jag miste min Tish. 

Sedan Milla som inte fungerade alls, först vägrade apportera något alls och sedan blev så kraftigt skott berörd att prov inte fanns på kartan. Nej då tappade jag allt sug, visst jag hade kunnat placera om henne och köpt mig en ny hund och så här i efterhand hade det nog varit det bästa för både Milla och mig men nu blev det inte så. 

Är då hundträning en konst? Nej det är hårt arbete. Att vara strikt, konsekvent, ta sig ordentligt med tid, lägga planering osv. Hundträning är hårt arbete men också himla kul. 

Med Tick blev allt "lite så där", pandemi, inga prov, inget riktigt att sikta mot så det blev slarvigt, han är så söt, en riktig lillebror som inte ställts några större krav på. Och ja resultatet är en hund som gör som han vill, där inget är befäst osv. Det finns många förklaringar till varför han inte är strukturerat tränad och en är att livet kom mellan, att orka vardagen med en nära familjemedlems sjukdom te x.. Båda hundarna aktiveras och mår bra i sitt liv men den struktur i träning som krävs för fina resultat på prov finns inte där. Är det för sent nu när han är 4 år? Nej men det tar tid och vi ska på wt i helgen .. inofficiellt men ändå... Suck!!

Vilket rikt liv hundar ger.

 

Sitter här och funderar över mitt liv med hundar. 

Det startade tidigt med hundar som min far kom hem med då och då, en blandras schäfer/doberman som vi var ute och gick med  alla vi barn på gatan, då var jag 6 år, vart den sen tog vägen har jag ingen aning om. 

Sen kom han hem med en afghan för de hade mamma sagt att hon tyckte var fina. Den var tovig och nog inte så väl behandlad var han hittat den har jag ingen aning om, mamma var inte glad, tre barn och en hund som sprang som vinden så fort den kom ut och den tog sig ut, den sprang och jag sprang efter, vart den sen tog vägen, tja det vet jag inte. 

Med den ljusa schäfern Sandra som han köpte på annons kom Brukshundklubben in i familjens liv. Sandra ja som jag älskade den hunden, tyvärr avlivades hon då hon bet en granne, en som jag tyckte var elak ( Inte därför hon bet) men jag tyckte det var orättvist, varför avliva hunden när det var grannen som var dum..

 Jag passade grannars hundar, tränade andras hundar, tävlade lydnad med lånad hund när jag var 12. 

Gick inte riktigt i skolan som jag borde enligt andra så jag fick jobba på kennel istället.. lyckan var gjord och Bat på Puhs kennel lärde mig veta hut och jobba hårt. Efter den tiden var jag trött på hundar, hon ville ge en valp som betalning för sommarens jobb men nej tack så jag fick 350 kr istället och köpte mig en tuff skinnjacka. 

På den tiden hade vi Tervuren och en valp blev osåld och på något sätt min. Dojjan min Dojjan blev lydnadschampion och utställnings champion och så mycket kul vi hade. Jobbade, hade en risig bil, betalade hyran, hundmat, tävligsavgifter och tankade bilen, inte konstigt jag var smal på den tiden för mat till mig var inte prioriterat.

 Köpte min första flatt Snobbarnas Pluto, Hobbe, började studera, åkte till England för praktik, skrev ett brev till engelska flatt klubben och blev hej hopp inbjuden till en uppfödare att komma och hälsa på, tog bussen från Oxford till  Cambridge där Shirley Kennel Downstrem hämtade upp mig, stannade två veckor och hoppsan hade hon hjälpt mig köpa en brun flatt. Tog ett tåg från Oxford minns inte vart för att se på mamman och träffa uppfödaren, Kennel Roseberrie.. 

Åkte hem till Sverige, startade efter en månad tjänstehunds SM  räddning på Gotland, dit flög vi Herkulesplan med hundarna i burar mitt i planet. Helt galet men på något sätt kom vi på 2a plats, jag i slitna jeans med en hund  (Hobbe) som var 2,5 år som var så trött att han ramlade av prispallen.., flög hem i samma plan och ja det var en galen resa, alla mina resor då var galna och oordnade men allt gick bra, var kul, spännande och .... 

Vi tog bilen , ett tvåmanstält och for till England och hämtade Frida. Kom hem med en valp som gränsveterinären upptäckte var full i löss men det gick bra allt gick bra då. 

27 år gammal , färdig med utbildning, nyseparerad så fick jag jobb i Lysekil. Hej hopp in med Hobbe i bilen, Frida stannade hos min förra kille som tröst, jag fick senare tillbaka henne då han tragiskt gick bort men det är en annan historia. Ja vi for till Lysekil där jag hämtade nyckeln till en lägenhet jag inte visste var den fanns, aldrig sett men det gick bra. Började jobba, träffade maken, sen kom barnen och hundlivet sattes på paus ett tag, barnen i första hand alltid. 

När de sen blev större kom Tasha in i mitt liv. Inspirations America min hjärtas hund. Även där var det en slump då uppfödaren hade lång kö och ingen valp till mig nej absolut inte så vi sa ok, tack och hej. Döm om min förvåning då han ringde igen när vi var med ungarna i Danmark, ja då hade mobiltelefoner uppfunnits ;) och sa att han fått ett återbud på en tik valp och ville jag ha den? 

Där och då kom apporterings träningen in, eller jo jag hade startat Hobbe på jaktprov, tränat utifrån en gammal engelsk bok jag fått av Bat och en duva brorsan skjutit, den resan var kul och hur det gick så fick vi efter några starter en 1a i nkl. 

Men med Tasha gjorde jag det ordentligt, vi kom till en 1a i ökl men sen fick hon tumörer och 1 månad efter den 1an var hon borta 3,5 år gammal. Som jag grät och sörjde, aldrig mer en flatt sa jag men sen kom prinsen min toker, Inspirations son of a carpenter Tish. 

Även han en hoppsan hund, en som kom tillbaka till uppfödaren, en som var 6 månader och jag som inte skulle ha någon ny.. Vi hade kul, han var en hane av den mindre modellen men vi kämpade med utställningarna åkte runt och plötsligt händer det, när han var veteran blev han både norsk och svensk utställnings champion. Vi kämpade med jaktproven också men han var en lite feg hund som inte gillade att simma på djupt vatten så han sprang hellre tillbaka på vatten dirigeringen, långa rundor runt sjön lycklig då han fann mig, lämnade fågeln och var nöjd. Vi fick ett 3e pris i ökl men så kul vi hade. Startade på det första officiella WT i norge och upptäckte vid prisutdelningen att det var ett mästerskap, så vi blev veteranmästare det året hipp hopp som med det mesta.Han blev 10 år och sorgen var stor den dagen vi sa farväl.

Då hade jag Milla också, Milla som var och är den enda planerade valp jag köpt planerad och efterlängtad som  jag väntat på. Hon som skulle ta över som min jaktprovshund som jag hade stora planer för men som kom med sin egen agenda som inte alls stämde med min. Hon som skulle varit en han, hon som jag blev övertalad att ta men som från första början blev helt fel. Vi hade mycket kul men hon var aldrig riktigt min, hon var sin egen. Kanske var hon menad för någon annan... det får vi aldrig vet.

Men nu har jag en ny prins en som valde mig vid 3v ålder, en av tre pojkar som när jag tog upp dom i famnen en och en var den som borrade in huvudet vid min hals knorrade lite och somnade. Min Tick ,min pandemivalp, han som är snygg men inte utställd, han som är en bra apportör men aldrig startad.. Han är en excellent spårhund och viltspårs champion, en stabil eftersökshund som finner skadat vilt. Resten kommer, jag har inte bråttom.

 Många planerar, lägger upp scheman för träning, är strukturerade och tja ordningsamma i sin hundträning. Sån är inte jag, det blir som det blir och hoppsan går det bra. Det är alltid lusten som styr eller oftast i alla fall. Jag har sällan mål med det jag gör, jag har kul och blir det bra så är det bonus. Relationen mellan mig och min hund är viktigast, vi ska ha kul både hunden och jag, ett ömsesidigt förtroende kan man säga, mår inte hunden bra och gillar det vi gör så lägger jag ner och gör något annat. För mig är vägen mot målet viktigast, når vi fram är det bonus men ändras vägen under resan så är det helt ok. Jag lyssnar på andra, väljer det jag gillar och gör det på mitt sätt. Och hipp hopp så hamnar vi någonstans..

Ja detta hundliv som fört mig hit och dit, sällan planerat, oftast kul, många upplevelser, vänner, skratt, fika, ja vem vore jag utan allt detta jag upplevt i mitt liv. Tänk om jag slutat med hunderiet efter den sommaren på Puhs kennel?

Annorlunda nyår..

 

De senaste årens nyårsfirande har kretsat runt att göra det så lugnt som möjligt för Milla, välja en plats där det kanske inte smälls av raketer eller annat med höga ljud. Hon var så rädd, hela hennes lilla kropp vibrerade av skakningar, alla muskler stela, blicken oroligt stirrande stressad.  

Vad vi än gjorde så mådde hon dåligt. 

Vi åkte runt i bilen för då var hon lugn, vi hade hög musik, fördragna gardiner.. Och jag var så arg, arg på dumma folk, arg på ljudet som skrämde henne så. Men mest av allt så var jag så förtvivlat ledsen över att se henne så rädd.

 Nu slipper hon lida mer, nu har hon fått frid, lugn och ro och vi har firat vår första nyår på länge. 

Visst har jag känt en oro för hur de andra ska reagera, då mest Tick, Ville har alltid varit lugnet själv men Tick har till viss del präglats av Milla. Han har känt hennes rädsla men nog inte vetat vad som var faran. 

Här började smällandet redan i onsdags kväll men ingen större reaktion från någon, andra boende på samhället hade jobbigt med sina djur men här var lugnt. 

Igår var det lite under kvällen och drog sedan igång rejält under tolvslaget men Ville sov som en sten och Tick var förundrat nyfiken på vad som hände men när ingen annan brydde sig så somnade även han. 

 Ja det känns konstigt annorlunda att ha firat en nyårsafton i lugn och ro hemma i soffan med normal ljud på tvn och två sovande hundar.

 Lilla fina Milla vi saknar dig men samtidigt så är det så skönt att slippa all oro och stress som skapades av din rädsla för allt. Att leva med en skotträdd, högkänslig hund är en utmaning, en ständig oro och ett undvikande av olika saker man vänjer sig vid det men nu när vi inte har det så längre märker jag vilken skillnad det är. 

Man kan träna ljudkänsliga hundar men det är ett otroligt hårt jobb, utmanande och helt ärligt utmattande, helt och hållet tror jag aldrig man kan få bort det, man kan vänja hunden vid ljuden men grundrädslan den finns där. 

Jobbet med Milla har lärt mig massor men helt ärligt så är det nu skönt att få slappna av i lugn och ro, hon har gett mig erfarenheter och kunskaper men vilar vi i att ha stabila hundar.  

Vi önskar alla våra vänner ett fint nytt år med nya mål och planer!!