God Jul!

Utvecklingen går framåt.

 Ja hon växer och utvecklas den lilla Milla, tiden går så fort och Tishen han lever i minnet nu...

7 månader redan och stora damen nu. Här på bild med sin halvsyster, Hermiroz The Wild Rover, de har samma pappa. I helgen var vi på Adventsutställningen i Uddevalla och Milla gjorde debut i valpklass 2, blev placerad som 4a av 9 med hp och jag är nöjd. Utställd två gånger med hp båda gångerna. Hon växer jämt och fint i lagom takt.

Har börjat apporteringsträna lite försiktigt nu. hon visade tidigare inget intresse för att arbeta med mig, inget intresse för att hämta dummy men spårat har vi gjort och det gör hon bra. Väntar på 9 månaders dagen och hoppas på snöfritt då så vi kan göra ett anlagsspår. Men apporteringen har lossnat, hon söker nu fint, bär och lämnar av, så nu hoppas jag som sagt på en fortsatt snöfri vinter så vi kan jobba på!

Ville ställdes också i Uddevalla, blev placerad som 2a i jaktklasen men utan hp, behövde mogna mer tyckte domaren.

KUL.....

Snö, snö, massor med snö, kul tycker Ville, Milla var lite mer tveksam, kanske tyckte hon det räckte med 16 år i frysen... Halva hon (pappan) var ju frusen innan parning ;) Vi har fått massor med snö i natt....

Sorgen är över och saknaden har tagit vid.

Ja jag saknar honom så otroligt mycket ibland. Bästa kompisen, vi som var ett team, han som visste vad jag ville innan jag sagt det. Som följde mig, som låg bredvid mig och bara var, jag saknar honom så.

Inte den gamla hunden, den trötta, där blicken var grumlig och rörelserna stötiga och vingliga, där jag kände ryggkotorna genom pälsen när jag smekte honom över kroppen. Nej den killen han vilar tryggt och lugnt på de gröna ängarna. 

Jag saknar den unga hunden, den medelålders killen, med fart i kroppen och lysande blick, den som sprang som vinden, den killen saknar jag så det gör ont i bröstet!

Avkoppling.

Det bästa som finns efter en lite påfrestande dag på jobbet är en runda i skogen. En runda med en hund och en kamera. Det är inte avkopplande med fler hundar en en, tycker jag i alla fall. Antagligen eftersom mina hundar röjjer runt och gärna försvinner när de är fler.

Så Milla fick följa med på sin första runda som ensam hund igår. Hon har varit i skogen utan de andra förut men aldrig på en avkopplingstur, då har det varit kortare svängar där vi tränat olika saker men nu vara det bara strosa runt. 

Lite läskigt var det tyckte hon, höll sig nära mig hela tiden med några kortare avstickare på egen hand. Raggen rest när dofterna blev läskiga, kanske älgen som gått där.... Träning blev det, "sittstannakvar" så matte kan få en bra bild ;)

Vi tar det lite lugnt ett tag...

Han fattas oss, den gamle, han som hade ordning på allt och var tryggheten. Han fattas när matten åker till jobbet och vi ska vara själva hemma. Vem ska vi nu rulla ihop oss mot och sova?

Ja det är lite tomt här hemma och de andra två är lite vilsna, inget som märks så tydligt men det finns där. Så nu tar vi det lugnt, tränar minimalt, lufsar i skogen och bara är. De behöver smälta detta och få till en ny egen liten flock!

Det var bättre förr... eller?

Det var länge sedan jag hade valp och med detta kommer tankarna på hur jag ska träna. Under de många år som jag sysslat med denna hobby så har de olika metoderna utvecklats. Många nya ord och begrepp har tillkommit, nya hjälpmedel har utvecklats och de olika "skolorna" är många. 

I helgen hade vi kennelträff och Jessika Hede´n från Byrackabyrån, var vår instruktör. En super duktig tjej som också har Villes syster Vinna. Men oj alla dessa nya ord och begrepp, jag blev helt yr ;) spännande och intressant men är jag för gammal för att lära nytt? Det var en otroligt intressant och inspirerande helg. 

Nu när jag suttit och gått igenom gamla bilder, har jag kommit att fundera. 

Min första flatt Hobbe var två år när vi tävlade på tjänstehunds SM, vi kom på 2a plats och jag var omtumlad kan man väl säga. Hobbe var då 2,5 år! 2,5 år och vi var på SM? Vad har hänt? Hur kunde vi, för jag var inte ensam om att tävla och träna, få så bra resultat, vad hade vi för metoder då? Ja vi som var unga då, införde typ tennisboll som belöning. Fjanterier sa de gamla rävarna på Brukshund klubben... Belöning, vad är det för tjafs, en dunk i sidan när det är rätt räcker väl ;)

Jaktträningen lärde jag mig genom en bok "Retriver training the modern way" och en sunkig duva jag fått av brorsan, vi kom till start och gick senare till ett 1a pris, det funkade bra det med.

Nej vi hade inte mängder av olika leksaker eller andra belöningsmetoder, varken externa eller andra, vi kedjade inte moment eller hade fokuspunkter. Våra hundar låg inte platt med huvudet på tassarna på platsen men de låg, det var sällsynt med hundar som reste sig på platsen, visst hände det men.... Vi åkte inte på dyra internat eller tränade för privata tränare. Vi gick kurs på klubben, nybörjar och fortsättning... Vi tränade på kvällarna i skenet av gatlyktorna, vi hjälpte varandra och ibland fick vi hjälp av de "gamla rävarna".

Vad jag upplever nu är att det var enklare förr, inte så mycket tjafs, inte så mycket konstigheter. Var våra hundar kuvade och olyckliga för att vi sa ifrån när det blev fel? Att vi korrigerade med lite tuffare metoder? Ja visst många gånger var det så, många var tuffa och hårda med sina hundar, många hundar gick mekaniskt med hängande svansar för att alla inte klarade av att balansera metoderna som lärdes ut, många instruktörer hade inte förmågan att lära ut trevliga sätt att träna på. 

Jag har alltid tränat med glädje, med förtroende, med liv och lust, för det ska vara kul att träna hund. Och jag kommer att träna Milla så, med glädje och kärlek men också med krav. Men med en blandning av de gamla metoder som jag är bekväm med och nya belöningssätt kanske ;) Fast tennis bollen kommer alltid att finnas med...

Skillnaden, den stora skillnaden är nog att förr var jag mer orädd, tänkte inte så mycket utan körde på, går det så går det, annars får jag väl tänka om ; ) och det vill jag hitta tillbaka till.

Så var då den dagen kommen...

Älskade knaskillen min.

När jag startade den här bloggen så var de tre. Ellen lämnade oss först, det var tre år sedan nu, sen Noël, för två år sedan och nu igår så fick Prinsen Tish ,somna in, 10 år och 6 månader gammal.

Prinsen, Toker, Torsten Nilsson, mattes älskling och allra bästa kompisen. Han var frisk in i det sista, lite stel i benen men inget allvarligt, men så, de senaste veckorna har han varit vinglig i bakstället, inte alltid men ibland, lite tröttare, ville inte gå de långa promenaderna, flåsade efter lätt ansträngning men kom dummisarna fram så var han med, kastades bollen så sprang han, kom där ett rådjur eller doften av ett så sprang han, åkte vi till sjön så var han sist upp... Han var med på kennelträffen i helgen, lite tröttare kanske men apporterade gjorde han med liv och lust. Åt lite sämre än vanligt och var trött.  Men sen slutade han äta, ratade till och med rökt skinka, knaprade lite levergodisar men... han kräktes och var ännu tröttare, benen vinglade och igår em på promenaden signalerade han att nu räcker det. Han lunkade sist i kopplet, suckade och ... Ja då bestämde jag mig, ringde veterinären när vi kom in och hon tog emot oss direkt. Sonen hann hem från jobbet för en sista gos stund sen åkte vi. 

Det är tufft att vara hundägare i dessa situationer. Min bästa vän, han som tålmodigt funnits vid min sida genom sjukdomar och elände, han som alltid ställt upp på allt, tröstat mig vid sorger piggat upp mig och ja han var mitt allt. Då finns bara en sak att göra, han fanns för mig, då finns jag för honom när livet tar slut.

Så tack för allt min älskade vän, spring fri och pigg på de ständigt gröna ängarna med alla dina vänner. 

Jag klarar mig bra, har ju Ville och Krokodillan. 

Vi möts en dag tillsammans med alla de andra!

Lite av varje...

Det blir inte så mycket skrivet här nu är matten bara jobbar och jobbar. Hon som skulle vara ledig massor och bara jobba halvtid nu när Milla flyttat in, ho har då jobbat hela sommaren och nu heltid... Jaja men tränar gör vi. Och springer på åkern och i skogen, hon är lite mer som hon säger.. strukturerad nu när hon jobbar så mycket ;)

Milla har fått starta upp sin spårträning, det var nog tänkt att husse skulle göra det men matten blev så sugen att hon tog över. kan också bero på att Milla inte är någon apportör att tala om.. Visst bär hon och så men hon har inte samma sug och arbetslust som te x Tishen har och hade som valp. Men det kanske är bra säger matten, för då får hon tänka och planera lite mer i sin träning. Så just nu ligger träningen med vikt på lydnad och olika klicker övningar. Och så spåret förstås.

Och å badar vi förstås nu när det fortfarande är varmt i vattnet....

Millas debut i ringen!

Så har vi då debuterat i utställningsringen Milla och jag. SSRK/Gustavsberg i lördags. Vilken tjej detta är, 4månader och 4 dagar, garanterat yngst i ringen och hon bara levererar. 7 tikvalpar i hennes klass och vi placeras som 2a med hp och en kritik som är helt otrolig. Ja vad ska det bliva av denna damen ;)

På´t igen bara..

 Efter en vecka med bra träningar så var det dags för en ny start. Denna gången på hemma plan kan man säga, en bit utanför Strömstad bara. Som sagt så har träningen funkat fint sedan Hunneberg och rutinen börjar komma hos både Ville och  husse.

Vilt vana, vilt vana, det och så lite annat smått som fotgående och så ;) sån´t man alltid behöver träna. Men denna gången höll det hela provet, som sagt lite mer viltvana så räcker det hela vägen men ett 3e pris fick dom och med det är vi super nöjda, han är bara två år ville ponken.

Några fina träningsdagar och lite bus...

Fredag kväll, ja för en vecka sedan, packade vi husvagnen och for till Hunneberg. Ingen camping där så vi "fri"campade på en buss parkering, gick fint. lördag morgon och dags för Villes första  B-provsstart i Sverige på vilt. Vi har en start i Norge från förra året men den är lgd till historien ;)Ville är som alltid taggad till 1000 och husse var lite skakig i knäna. Ett fint prov var det och en trevlig domare. De startade fint, ingen knallning även om rumpan var lätt men Ville är inte så viltvan som han borde vara vilket gav en del dåliga avlämningar, sen blev det lite för mycket eller om truten var dålig... så Ville rullade sig på den istället för att hämta in. Koppel på och tack för idag.

Så kopplade vi vagnen igen och for till Örebro för några dagars träning med goda vänner och lite umgänge med släkten. Vi fick två riktigt bra träningar med enbart vilt och skott. Bra upptag, bra inlevereringar, ja det mesta funkade fint.

Och Milla fick trffa syrrans dvärgtax Maja, super kul tyckte Milla, mindre roligt sa Maja......

Milla är med...

 Vart vi än åker (nästan) så är Milla med, ibland ensam , ibland tillsammans med killarna. Jag försöker ta ut henne vart vi kommer och miljöträna så mycket det bara går, hon går på bryggor, olika underlag som gallertrappor, stenbrott, i stan, i de affärer som tillåter hundar , på restaurang (uteserveringar då) och annat. 

 Då vi bor på landet, är det viktigt för just valpen att få möta olika miljöer och människor så ofta det bara går. Milla är cool, hon åker lastmaskin med husse, hon hälsar på människor, små och stora med ett ovanligt lugn (för att vara valp), hon accepterar och kopplar snabbt av var vi än är. 

 Hon tycker dock det är jobbigt när hon är med på träningar, många hundar som är taggade, förare som tappar tålamodet och höjer rösten, skott och annan röra, det gillar hon inte. Ja hon är inte skotträdd på något sätt men hela situationen blir jobbig för henne, hon gillar lugn och ro på något sätt...

Döda fåglar är inte så intressanta än... hon undersöker och så men lugnt och fint, utan någon rädsla, vi tar det väldigt lugnt och hon får undersöka i sin egen takt.